Sembrando Esperanza Peru

Skapad av Fanny Gustafsson fre, november 27, 2015 01:09:05

Hola!

Nu var det efter en månad i Lima dags för oss att lämna hemmet. Sista veckan bodde vi hos en värdfamilj som var Jennys vänner. De välkomnade oss med så mycket kärlek att vi knappt visste hur vi skulle ta emot den. De bjöd verkligen in oss i den peruanska kulturen av olika maträtter, drycker, danser och politik. Vi kommer alltid komma ihåg den här veckan som något speciellt.

På hemmet ägnade vi veckan åt att rensa mediciner. Vi hade nästan lite panik till en början då allt låg huller och buller. Men efter ett djupt andetag och 6 dagar senare hade vi åtminstone sorterat ut och fixat ordentliga lådor till hälften av medicinerna. Vi gjorde olika kategorier så det skulle bli lättare att hitta. Tyvärr fick vi slänga massor med mediciner på grund av utgånget datum.

Under veckan hälsade vi också på det nya hemmet som håller på och byggs där det blir inflytt runt december. Det var så fint och kommer bli så mycket bättre än det nuvarande. För att byta till detta hem krävs såklart pengar. Känner ni er givmilda såhär kring jul skänk gärna en slant till hemmet. Det behövs verkligen!

Slutligen vill vi tackar för vår tid på hemmet och hoppas att vi får chans att komma tillbaka. Det har varit en upplevelse utöver det vanliga som präglats av så mycket värme och kärlek. Vi har helt enkelt fått en ny familj på andra sidan jorden. Om det är någon därhemma som är sugen på att åka rekommenderar vi det stark. Finns inget att tveka på.

Nu drar vi vidare till Ecuador!

Kramar Fanny och Mickan

 

Skapad av Linnéa Garbring-Wicks fre, april 18, 2014 23:15:32

Efter några veckors resande i Sydamerika kom vi i slutet av december fram till Lima och hemmet. Vi, Linnéa och Frida (läkarstudent och statsvetarstudent), har varit engagerade i projektet hemifrån Göteborg tidigare och hört mycket om det men visste ändå inte riktigt hur det skulle vara att komma dit.

De första dagarna lärde vi oss med hjälp av Leo (som arbetar på hemmet) att hitta runt omkring i Lima. Till hemmet tog det 40 minuter från där vi bodde, med tåg och buss. På hemmet bodde 12 personer när vi kom dit som var mer eller mindre sjuka beroende på hur länge de hade varit under behandling. Vissa verkade i princip friska men medan vi var där förstod vi hur viktigt huset är för att de sjuka verkligen ska stanna kvar och fullfölja sin långa behandling trots att de känner sig friska. Detta är för att tuberkulosen inte ska komma tillbaka, bli antibiotikaresistent och kunna sprida vidare resistenta bakterier. Vi hade innan vi varit på hemmet lite svårt att förstå varför alla inte ville stanna där, eftersom de flesta annars bor under mycket sämre förhållanden, men vi förstod mer av det efterhand. Att det bland annat berodde på att huset ligger ganska långt ifrån stan, att de bor långt ifrån sina vanliga vänner, och att det överhuvudtaget är ganska annorlunda jämfört med hur de brukar leva och dessutom har de inte så mycket att göra när de kommit till stadiet att de känner sig friska.

I början av vår vistelse i Lima visste vi inte riktigt hur vi på bästa sätt skulle kunna hjälpa till. Men vi insåg efterhand att det som vi kunde göra som gjorde mest nytta på hemmet var att hitta på saker med dem som bodde där och bara vara där, vilket de också sa till oss. Till exempel ringde en av dem till oss varje dag och frågade vilken tid vi skulle komma dit, och när vi åkt därifrån på eftermiddagarna ringde han flera gånger om dagen för att fråga vad vi gjorde.

Vi förstod att många av dem var väldigt duktiga på att göra smycken, så vi tog med dem till stan två gånger för att köpa pärlor, tråd med mera för att ha material till att tillverka armband, halsband och örhängen. Många av dem hade lärt sig smyckestillverkning på gatan eller i fängelse, och på så vis kunna sälja smycken för att få lite pengar att överleva. Så de följande dagarna tog vi ut borden på gården och satt där och gjorde smycken. Många av killarna var väldigt engagerade, de lärde oss allt möjligt och de lärde även varandra. Det märktes att de var stolta över att kunna lära oss någonting, hjälpa oss när vi inte fattade. Vi tyckte det var väldigt kul och tänkte fortsätta med lite smyckestillverkning i Sverige. Innan vi lämnade Lima köpte vi också med oss mycket av det som de tillverkat för att sälja i Sverige, där pengarna vi får in går tillbaka till huset.

När vi frågade vad de helst ville göra eller kunna så svarade många av dem att de gärna ville lära sig engelska så en dag åkte vi till stan för att köpa ordböcker, övningsböcker och block till dem, vilket uppskattades enormt. De pratade också mycket om att de ville åka till stranden, så på en av våra sista dagar, på Linnéas födelsedag, så åkte vi dit. Det blev en väldigt fin och uppskattad dag. Ett av våra finaste minnen under tiden på hemmet var när en av de sjuka (han som var den absolut sjukaste när vi kom dit i december och då bara låg i sin säng, var extremt smal och vi undrade om han skulle överleva) sprang så fort han bara kunde ner till havet för att bada.

Trots att vi fick se och höra mycket hemskt i Lima, så som när vi besökte ett fängelse och ett hus där väldigt många bodde under väldigt svåra omständigheter så var det väldigt fint att samtidigt se och träffa alla fantastiskt snälla och omtänksamma människor. Dels var de fantastiska mot oss men också framförallt mot varandra. Vi fick höra många många människors berättelser om hur mycket Jenny betytt i deras liv och hur tacksamma de var för Jenny, tacksamma för att huset fanns där för dem när de som mest behövde hjälp och tacksamma för hur huset finns kvar för andra människor som behöver hjälp idag.

Efter en dryg månad lämnade vi Lima för att fortsätta vår resa. Det känns som att vi lärde oss mycket av att vara där, som vi alltid kommer komma ihåg och vi är glada för att vi har fått uppleva det. Tack Jenny och tack Leo och alla andra som jobbar på hemmet. Och tack till alla som skänker pengar där hemma i Sverige.

/Frida & Linnéa

Skapad av Fanny Gustafsson mån, november 02, 2015 03:00:07

Hej bloggen! Vi är två glada tjejer som reser runt i Sydamerika tack vare en inspirerande föreläsning om hemmet i Lima på vårt universitet i Göteborg. Lite kort om oss. Fanny, 25-årig tjej som lämnade Uppsalas slätter för läkarstudier i Göteborg. Hon gillar att dansa och äta sötsaker.

Michaela, 24 bast lämnade Skånes härlig dialekt för att pröva göteborgskan och passade samtidigt på att utbilda sig till sjuksköterska. Hon älskar skidåkning och önskar att hon kunde surfa lika bra, men kan bli lite problematiskt då hon har lite svårt att simma.
Nu har vi varit på hemmet i två veckor. Vi har hela tiden bott i centrala delen av Lima och pendlat in till hemmet varje dag. Det är en resa som tar en och en halv timme enkelväg och innehåller tre olika transportmedel. Klasskillnaderna under denna resa blir så framstående att man tappar hakan. Från ett fancy Miraflores når vi efter en timme ett ruffigare Villa Maria där vi sticker ut mer än någonsin, med Fannys 180 centimeter och Michaelas blonda hår. En minibuss till, sen är vi äntligen framme vid hemmet. Där möts vi alltid av omättad kärlek. Alla killar på hemmet är så fina mot oss trots vår staplande spanska.

Denna vecka har förgyllts av födelsedagar. Först ut var Jennys födelsedag. Jenny är den person som startat hela projektet och är som en mamma för alla personer på hemmet. Hennes stora hjärta visades med alla gäster som kom och ville fira hennes dag. Med ett långbord på gården avnjöt vi god mat och tårta i mängder!

Igår var det Miguels tur att fylla år. Han har via hemmet bytt livet på gatan mot att utbilda sig till sjuksköterska och har nu ett mer medicinskt ansvar på hemmet. Efter hans födelsedagstal var både jag och Michaela i tårar. Att vara så tacksam för att få fira sin födelsedag är inget vi tidigare sett. Inte heller någon som varit så tacksam för en vanlig chokladtårta. Här är det inte antal presenter som räknas utan snarare antal människor som är med och firar. Vilken kärlek!

Kram från oss