Skapad av Linnéa Garbring-Wicks fre, april 18, 2014 23:15:32
Efter några veckors resande i Sydamerika kom vi i slutet av december fram till Lima och hemmet. Vi, Linnéa och Frida (läkarstudent och statsvetarstudent), har varit engagerade i projektet hemifrån Göteborg tidigare och hört mycket om det men visste ändå inte riktigt hur det skulle vara att komma dit.
De första dagarna lärde vi oss med hjälp av Leo (som arbetar på hemmet) att hitta runt omkring i Lima. Till hemmet tog det 40 minuter från där vi bodde, med tåg och buss. På hemmet bodde 12 personer när vi kom dit som var mer eller mindre sjuka beroende på hur länge de hade varit under behandling. Vissa verkade i princip friska men medan vi var där förstod vi hur viktigt huset är för att de sjuka verkligen ska stanna kvar och fullfölja sin långa behandling trots att de känner sig friska. Detta är för att tuberkulosen inte ska komma tillbaka, bli antibiotikaresistent och kunna sprida vidare resistenta bakterier. Vi hade innan vi varit på hemmet lite svårt att förstå varför alla inte ville stanna där, eftersom de flesta annars bor under mycket sämre förhållanden, men vi förstod mer av det efterhand. Att det bland annat berodde på att huset ligger ganska långt ifrån stan, att de bor långt ifrån sina vanliga vänner, och att det överhuvudtaget är ganska annorlunda jämfört med hur de brukar leva och dessutom har de inte så mycket att göra när de kommit till stadiet att de känner sig friska.
I början av vår vistelse i Lima visste vi inte riktigt hur vi på bästa sätt skulle kunna hjälpa till. Men vi insåg efterhand att det som vi kunde göra som gjorde mest nytta på hemmet var att hitta på saker med dem som bodde där och bara vara där, vilket de också sa till oss. Till exempel ringde en av dem till oss varje dag och frågade vilken tid vi skulle komma dit, och när vi åkt därifrån på eftermiddagarna ringde han flera gånger om dagen för att fråga vad vi gjorde.
Vi förstod att många av dem var väldigt duktiga på att göra smycken, så vi tog med dem till stan två gånger för att köpa pärlor, tråd med mera för att ha material till att tillverka armband, halsband och örhängen. Många av dem hade lärt sig smyckestillverkning på gatan eller i fängelse, och på så vis kunna sälja smycken för att få lite pengar att överleva. Så de följande dagarna tog vi ut borden på gården och satt där och gjorde smycken. Många av killarna var väldigt engagerade, de lärde oss allt möjligt och de lärde även varandra. Det märktes att de var stolta över att kunna lära oss någonting, hjälpa oss när vi inte fattade. Vi tyckte det var väldigt kul och tänkte fortsätta med lite smyckestillverkning i Sverige. Innan vi lämnade Lima köpte vi också med oss mycket av det som de tillverkat för att sälja i Sverige, där pengarna vi får in går tillbaka till huset.
När vi frågade vad de helst ville göra eller kunna så svarade många av dem att de gärna ville lära sig engelska så en dag åkte vi till stan för att köpa ordböcker, övningsböcker och block till dem, vilket uppskattades enormt. De pratade också mycket om att de ville åka till stranden, så på en av våra sista dagar, på Linnéas födelsedag, så åkte vi dit. Det blev en väldigt fin och uppskattad dag. Ett av våra finaste minnen under tiden på hemmet var när en av de sjuka (han som var den absolut sjukaste när vi kom dit i december och då bara låg i sin säng, var extremt smal och vi undrade om han skulle överleva) sprang så fort han bara kunde ner till havet för att bada.
Trots att vi fick se och höra mycket hemskt i Lima, så som när vi besökte ett fängelse och ett hus där väldigt många bodde under väldigt svåra omständigheter så var det väldigt fint att samtidigt se och träffa alla fantastiskt snälla och omtänksamma människor. Dels var de fantastiska mot oss men också framförallt mot varandra. Vi fick höra många många människors berättelser om hur mycket Jenny betytt i deras liv och hur tacksamma de var för Jenny, tacksamma för att huset fanns där för dem när de som mest behövde hjälp och tacksamma för hur huset finns kvar för andra människor som behöver hjälp idag.
Efter en dryg månad lämnade vi Lima för att fortsätta vår resa. Det känns som att vi lärde oss mycket av att vara där, som vi alltid kommer komma ihåg och vi är glada för att vi har fått uppleva det. Tack Jenny och tack Leo och alla andra som jobbar på hemmet. Och tack till alla som skänker pengar där hemma i Sverige.
/Frida & Linnéa